Vad fyllde man livet med innan barnen?? Vad gjorde man? Minns nästan inte. Känns som att jämförelsevis så hade inte livet nån mening innan barnen kom. Visst, ibland är det jäktigt och tufft av olika anledningar men det är väl bara som det ska vara?
Har en 3-årig tjej som tar livet som det är och trots sitt handikapp alltid har ett charmande sätt mot människor hon träffar. Just nu är hon antagligen inne i en "sämre" period av sitt handikapp. Men hur det än är så brukar hon lösa det mesta på sitt eget sätt. Man kan tycka så synd om henne ibland i diverse situationer. Men varför, egentligen? HON tycker ju inte synd om sig själv. HON lever ju bara livet som det är. Det är ju bara JAG som tycker synd om henne för att JAG vet att det kan vara annorlunda. Inte hon. För henne är ju livet som det är bara. Hon löser allt, men tid och vilja.
Har sagt till henne ett par gånger senaste veckan att hon kan allt bara hon vill. Idag frågade jag henne om hon ville ha hjälp. Minns inte med vad, men fick till svar: "Nej mamma, jag kan allting." Chockad och stolt mamma med en brännande tår i ögat. Hur som så lyckades hon med det hon höll på med bara hon fick böka på och ta den tid hon behövde. Lilla gumman!
Sen så har vi även en liten kille här i huset som snart blir 1 år. Tiden har sprungit iväg och minnena av den svåra graviditeten glider allt mer in i den dunkla dimman för mamman. Hur som, så är denna grabben nästan jämt glad, han spexar och leker, roar sig själv och har en enorm aptit på livet. Jag är så otroligt tacksam för att jag har fått dessa små i mitt liv då det fanns en tid då jag var helt övertygad om att det aldrig skulle bli så. Dessa kommer vårdas ömt och med massor av kärlek.
Jag älskar er!

Inatt var det hopplöst. La mig tidigt, ca 22. Kunde inte somna. Klockan blev 23.....24.....01.....02......sista gången jag kollade på klockan så var hon 02.34 Strax därefter sov jag nog. "Felet" var nog en massa saker. Sjuk Alba, orolig sömn för Matteo, sprängande fötter och lite för varmt i sovrummet. Ja, hur som helst så vaknade barnen kl 6. Matteo vaknade till och grät efter nappen redan kl 5 och efter det så kunde jag inte somna om...igen. suck. Lär ju bli en lång dag idag. Men sen är det helg och jag ska ta en sovmorgon. ?

En vecka ungefär, så länge har jag varit otroligt trött och omotiverad. Extremt morgonpigga barn som vaknat vid 4.30-5.30 har väl också gjort sitt till. Men igår var jag, Patrik och Alba till Östersund och badade och hade sådär löjligt mysigt och roligt.
Idag vaknar jag med energi och motivation trots sen kväll och morgonpigga barn även idag. Såå skönt! Att det varit sol några dagar gör väl även saken bättre det också.
Nu är det frukostdags!
Trevlig söndag!

Dom växer och utvecklas i rasande fart. Tiden rusar iväg. Alba blir 3 år i September och Matteo 1 år en dryg månad efter. Vart tar tiden vägen??
Alba utvecklar sitt tal nu. Det kommer massor av ord och rätta formuleringar varje dag. Hon härmar och lyssnar hur vi säger ordföljden. Hon tar efter snabbt och ibland när hon uttrycker sig så blir vi så förvånade på hur rätt och riktigt hon pratar. Lilla skruttan!
Matteo har ålat sig fram i ca 2 veckor och nu är hans absoluta intresse att söka sig nåt han kan resa sig med hjälp av. Imorse fann Alba honom stående mot bokhyllan. Alltså, nu går det fort med hans motoriska utveckling! Han är för tillfället inte vidare road av nåt annat än att försöka dra/klättra sig upp till stående så nu tillbringas en hel del tid på golvet här hemma.
Det är så kul att få följa dessa små minimänniskor! Älskar det!

Det bor en tjej under mitt tak. Hon är blond, otroligt söt och glad. Hon har en vilja av stål när hon sätter den sidan till och ett sjuhelsikes humör.. men hon är fantastisk. Hon har en cp-skada som hindrar henne fysiskt och gör henne frustrerad. Hon följer så gladeligen med til Hab och vart det nu behövs åkas för att få tillgång till den hjälp som behövs och erbjuds. Hon ser det hela som ett äventyr. Vi möter fantastiska människor som sitter på otroligt mycket kunskap som hon kan ha nytta av.
Idag var en sån dag. Alba och jag var ensamma till Sundsvall på Hab för att tillbringa en eftermiddag där. Denna gången skulle hon få en spruta med Botox i sitt vänstra och mycket spända ben. Vi var in på affären innan och köpte med oss lite gofika som vi skulle ha under tiden.
Väl på Hab så började dom med att sätta emla-plåster på vaden. Sen fick hon medicin som hon blev lite groggy av för att lindra smärtan vid injektionen. Medans medicinen verkade så satt vi och myste i en soffa och läste böcker. Sen var det dags. Hon var exalterad och stolt över att få spruta i benet. Går in och snabbt som attan ger dom injektionen och ont gjorde det på lilltösen men trots det så gick ledsamheten över efter 10 sek. Fantastiskt! Hon är stark. Sen fick vi återgå till soffan och böckerna en stund för att se att effekten av hennes "groggyhet" avtog innan vi kunde bege oss vidare.
Mat stog på schemat. Alba fick välja och hambugare blev det. Åt i lugn och ro och pratade. Sååå mysigt.
Om en vecka bör full effekt uppnås på Botoxen och det ska bli spännande att se hur det blir.
Nu sussar hon sött i sin säng och jag ska göra detsamma. Imorgon är det hemmadag. Husvagnsstädning och utelek om vädret tillåter.
Kram

Jag saknar min farmor och farfar. Jag fick ha dom i mitt liv i 33 år. Helt fantastiskt och jag är lyckligt lottad och otroligt glad över det. Hade inte möjlighet att hälsa på så ofta jag ville men ibland träffades vi.
Min farmor var en riktig "bullmamma". Hemmafru och fanns alltid där. Fixade mat till oss och karlarna i huset när vi var där. Bakade och gjorde långkok. Min farmor som lagade mat som en gudinna. Fantastiskt gott. Vi var på bingo ett antal gånger hon och jag. Vi sjöng, religiösa sånger och farmor spelade på sin cittra.
Farfar minns jag som lugnet själv. Han har aldrig nånsin, vad jag kommer ihåg, brusat upp på oss barn då vi härjat för mycket. Han var väldigt barnkär och det kände man av väl som barn. Varje lördag kom han med varsin lördagsgodispåse till mig och brorsan. Han tog med mig till skogen inför skolavslutningen och plockade liljekonvaljer till fröken. Han kom med jordgubbar och nån kopp smultron ibland. Ja, jag tror vi barnbarn var det bästa han hade.

Jag saknar och minns och hoppas att dom nu har det bra. Jag hoppas att dom är runt oss och ser till oss.
Hade så gärna önskat att farmor hunnit träffa Matteo. Alltså, farmor som hon var när jag var liten. Farfar fick träffa honom några gånger och var så förälskad i grabben. Så roligt att uppleva, att se glittret som kom fram i farfars ögon när vi var där, leendet på läpparna och skrattet. Det blev som lite mer energi i honom, trots smärtan.

Älskade farmor och farfar, jag hoppas ni mår bra och åter har fått ta varandras händer.
Vi ses igen en dag.
Kram från Anna

Ibland kan jag bara bli sittandes när jag blir själv. Då huvudet är för fullt med osorterade funderingar och hjärtat för fullt med osorterade känslor.
Ikväll var en sådan kväll. Hade planerat in att få ditten å datten gjort innan jag skulle slappna av med min virkning innan sänggång. Men, när barnen somnat var jag helt slut. Huvudvärken kom och jag blev bara sittandes vid köksbordet.
En obeskrivigt tråkig nyhet nådde mina öron på eftermiddagen rörande några bekanta, min farfar skall begravas imorgon, bråten här i huset ska sorteras och dessutom var det en lite stressig dag idag. Kände mig som en urvriden disktrasa där jag satt och bara funderade, bearbetade och sorterade. Trött, men tog mig inte för att göra mig klar för sängen. Knepigt det där, hur det kan bli. Men ibland behöver man bara vara en stund.
Gruvar mig för morgondagen. Det kommer bli jobbigt. Otroligt jobbigt. Min älskade farfar. Alltid så snäll. Han är nog en av de snällaste människor jag haft i mitt liv...
Nu ska jag sova. Anar att det kan komma lite drömmar inatt. En hel del knasigheter, vi får se.
Kram

För första natten denna vecka har jag sovit som en stock! Så skönt det var!! Har det inte varit hosta, så har det varit oro i kroppen, eller kissande hund eller oron FÖR hund. Men inatt efter en ansträngande dag och ett glädjande besked där alla spänningar släppte så tog tröttheten ut sin rätt och jag somnade som en klubbad säl igår. Hoppas nu dett håller i sig inatt med.
Imorgon kommer Patrik hem, ska bli så skönt och få ha han hemma över helgen.