Inför Matteos ankomst blev jag lite nyfiken på bärsjal. Satt och funderade på hur man skulle få vardagen att funka om båda barnen behövde mig samtidigt. Om Matteo ville bli buren konstant och Alba krävde min uppmärksamhet eller hjälp samtidigt... Kom att tänka på bärsjal då jag inte gillade BabyBjörns bärsele som jag testade till Alba. Bärselen tyckte jag var stor och klumpig och ma fastnade överallt när man inte är längre än vad jag är. Googlade i alla fall på bärsjal och började läsa på. Gick med i en grupp på facebook för att kunna fråga dom som redan har sina barn i sjal om jag undrade nåt. Hur som helst så köpte jag en bärsjal i trikå att börja med. Den skulle vara fin för nybörjare och nyfödda. Dessutom är den inte så dyr heller ifall man inte skulle gilla sjalandet. Nu har mamman fått bra kläm på att få på sig sjalen och få ner Matteo i den och jag kan säga att det var en oumbärlig investering. Det har besparat mamman en massa stress de gånger Matteo exempelvis haft magknip och varit ledsen samtidigt som Alba behövt hjälp/uppmärksamhet. Matteo åker i vaket tillstånd i sjalen max 5 minuter innan han somnar och kan sen sova i timmar i sjalen. Jag verkligen ÄLSKAR sjalen och Liten Matteo verkar göra detsamma. Kan nu såhär i efterhand vara lite besviken att jag inte hade en sjal till Alba men nu är det så. Vill alltså med detta inlägg slå ett slag för bärsjal. Knyt upp barnet i den på affären och sätt storasyskonet i kundvagnen. Knyt upp barnet och ta hunden på en promenad. Alternativen är oändliga med en sjal. Och en annan sak. Våga testa!!

Ja, nog rullar tiden iväg också. Imorgon blir lillprinsen 3 veckor gammal. Alltså snart en månad gammal! Helt sjukt fort går det. Inte konstigt att man tycker det går fort heller då man har att göra dagarna i ända. Är man sysselsatt hela dagarna så går det ännu fortare känns det som. I love it!!

...som småbarnsmorsa är helt underbart, samtidigt som man vissa stunder inte känner att man räcker till, utan skulle vilja kunna klona sig. Nädå, det är helt underbart mysigt med en bebis i huset igen. Fantastiskt mysigt när Alba håller Matteo och pussar och kramar honom och är sådär makalöst mjuk och go.
Vardagen håller jag ännu på att få till nån sorts rutin på. Det tar sig sakta men säkert. Den varvas med lugn och trots. Ibland vet man inte vad man ska hitta på för att det ska bli bra. Antar att det är som det ska vara. Även om det ibland stundvis blir jättejobbigt och stressigt så är jag sådär äckligt supernöjd och lycklig över livet och det jag har.
Har nog inte riktigt förstått än att vi har fått vårat efterlängtade barn. Trodde verkligen inte att det var menat att vi skulle få några egna barn innan jag visste att jag var gravid med Matteo. Men nu är han här efter 8 års försök! En alldeles underbar liten krabat! Sen är jag så glad att vi fick chansen med Alba. Mitt liv är komplett, liksom. Har allt jag önskat och känner mig nöjd och lugn i själen... <3

Onsdag 22/10 kl 22.00
Patrik är och byter däck på bilen ifall vi måste dra till förlossningen. Jag sitter i soffan framför tvn när det plötsligt knäpper till nere i bäckenet och efter följer en liten konstig mensvärk och ett illamående. Kliver upp ur soffan och tänker att nåt vatten vill jag inte ha här...
Går upp till köket och får där en rejäl knivskarp värk, chockad över att den var så knivskarp. Ringer till Patrik ca 22.30 och ber honom komma hem då jag blev lite rädd och inte ville vara ensam. Pratar med mamma och hon kommer upp. Snabbt ökar värkarnas styrka och kommer tätare å tätare. Efter några samtal med förlossningen så kommer vi överrens om ambulanstransport. Ringer 112 vid 00.00 snåret. Jag har mycket täta och starka värkar. Tycker minuterna innan ambulansen kommer är evighetslånga. Har så ont! Till slut är dom här å jag får åka. Åker nog inte 5 min heller innan lustgasen måste kopplas på. Har så ont. Värkarna ändrar karaktär under resan. Känns som halva bebisen är ute medans vi åker.
Kommer in på förlossningen strax efter 01.00 den 23/10. Bm kontrollerar och jag är 9 cm öppen. Efter bara en stund kommer en värk och till min förvåning så ville kroppen krysta. Blev så överrumplad över krystvärken och kroppens reaktion så jag arbetade emot. Nästa värk så sa Bm att det var bara att krysta på. Jobbar nåt så infernaliskt med att krysta i varje värk i fortsättningen. Kändes som det inte hände nånting på evigheter. Krystade så jag var blå i ansiktet enligt Patrik. Upptäckte dan efter att jag även hade röda ögonvitor.. haha... När klockan slog 02.05 kom Han med stort H. En liten Matteo, 3350g och 50 cm total kärlek! ÄNTLIGEN hade det gått vägen! Jag klarade en raketförlossning som gick från 0 till 100 på ett kick med endast lustgas! Det hade jag inte trott. 3.5 timma från start till mål. Chockerande men fantastiskt! Äntligen är jag komplett!
Älskade lilla kille!