Onsdag 22/10 kl 22.00
Patrik är och byter däck på bilen ifall vi måste dra till förlossningen. Jag sitter i soffan framför tvn när det plötsligt knäpper till nere i bäckenet och efter följer en liten konstig mensvärk och ett illamående. Kliver upp ur soffan och tänker att nåt vatten vill jag inte ha här...
Går upp till köket och får där en rejäl knivskarp värk, chockad över att den var så knivskarp. Ringer till Patrik ca 22.30 och ber honom komma hem då jag blev lite rädd och inte ville vara ensam. Pratar med mamma och hon kommer upp. Snabbt ökar värkarnas styrka och kommer tätare å tätare. Efter några samtal med förlossningen så kommer vi överrens om ambulanstransport. Ringer 112 vid 00.00 snåret. Jag har mycket täta och starka värkar. Tycker minuterna innan ambulansen kommer är evighetslånga. Har så ont! Till slut är dom här å jag får åka. Åker nog inte 5 min heller innan lustgasen måste kopplas på. Har så ont. Värkarna ändrar karaktär under resan. Känns som halva bebisen är ute medans vi åker.
Kommer in på förlossningen strax efter 01.00 den 23/10. Bm kontrollerar och jag är 9 cm öppen. Efter bara en stund kommer en värk och till min förvåning så ville kroppen krysta. Blev så överrumplad över krystvärken och kroppens reaktion så jag arbetade emot. Nästa värk så sa Bm att det var bara att krysta på. Jobbar nåt så infernaliskt med att krysta i varje värk i fortsättningen. Kändes som det inte hände nånting på evigheter. Krystade så jag var blå i ansiktet enligt Patrik. Upptäckte dan efter att jag även hade röda ögonvitor.. haha... När klockan slog 02.05 kom Han med stort H. En liten Matteo, 3350g och 50 cm total kärlek! ÄNTLIGEN hade det gått vägen! Jag klarade en raketförlossning som gick från 0 till 100 på ett kick med endast lustgas! Det hade jag inte trott. 3.5 timma från start till mål. Chockerande men fantastiskt! Äntligen är jag komplett!
Älskade lilla kille!