...som småbarnsmorsa är helt underbart, samtidigt som man vissa stunder inte känner att man räcker till, utan skulle vilja kunna klona sig. Nädå, det är helt underbart mysigt med en bebis i huset igen. Fantastiskt mysigt när Alba håller Matteo och pussar och kramar honom och är sådär makalöst mjuk och go.
Vardagen håller jag ännu på att få till nån sorts rutin på. Det tar sig sakta men säkert. Den varvas med lugn och trots. Ibland vet man inte vad man ska hitta på för att det ska bli bra. Antar att det är som det ska vara. Även om det ibland stundvis blir jättejobbigt och stressigt så är jag sådär äckligt supernöjd och lycklig över livet och det jag har.
Har nog inte riktigt förstått än att vi har fått vårat efterlängtade barn. Trodde verkligen inte att det var menat att vi skulle få några egna barn innan jag visste att jag var gravid med Matteo. Men nu är han här efter 8 års försök! En alldeles underbar liten krabat! Sen är jag så glad att vi fick chansen med Alba. Mitt liv är komplett, liksom. Har allt jag önskat och känner mig nöjd och lugn i själen... <3