Jag saknar min farmor och farfar. Jag fick ha dom i mitt liv i 33 år. Helt fantastiskt och jag är lyckligt lottad och otroligt glad över det. Hade inte möjlighet att hälsa på så ofta jag ville men ibland träffades vi.
Min farmor var en riktig "bullmamma". Hemmafru och fanns alltid där. Fixade mat till oss och karlarna i huset när vi var där. Bakade och gjorde långkok. Min farmor som lagade mat som en gudinna. Fantastiskt gott. Vi var på bingo ett antal gånger hon och jag. Vi sjöng, religiösa sånger och farmor spelade på sin cittra.
Farfar minns jag som lugnet själv. Han har aldrig nånsin, vad jag kommer ihåg, brusat upp på oss barn då vi härjat för mycket. Han var väldigt barnkär och det kände man av väl som barn. Varje lördag kom han med varsin lördagsgodispåse till mig och brorsan. Han tog med mig till skogen inför skolavslutningen och plockade liljekonvaljer till fröken. Han kom med jordgubbar och nån kopp smultron ibland. Ja, jag tror vi barnbarn var det bästa han hade.

Jag saknar och minns och hoppas att dom nu har det bra. Jag hoppas att dom är runt oss och ser till oss.
Hade så gärna önskat att farmor hunnit träffa Matteo. Alltså, farmor som hon var när jag var liten. Farfar fick träffa honom några gånger och var så förälskad i grabben. Så roligt att uppleva, att se glittret som kom fram i farfars ögon när vi var där, leendet på läpparna och skrattet. Det blev som lite mer energi i honom, trots smärtan.

Älskade farmor och farfar, jag hoppas ni mår bra och åter har fått ta varandras händer.
Vi ses igen en dag.
Kram från Anna