Nu är vi åter i fjällen och myser. Tar hand om varandra och har det så bra vi kan. Saknaden finns där, trots att vi inte fick ha vår lilla Anton hos oss. Sist vi var här såg vi ju fram emot nästa höst när vi planerade att vara här med lillen... I allt man gör finns dom tankarna, att vi skulle göra det med en liten till hösten. Nä, nu ska vi ta tillvara på varandra och nuet och försöka njuta så gott vi kan.

Trevlig helg!

KRAM!

Huvudet fullt av funderingar. Pratade med min läkare som jag hade på sjukhuset igår. Han svarade på en hel del frågor jag hade. Kände mig lugnare inför nästa försök just efter samtalet, men efter det fått sjunka in kom det upp nya funderingar och nya rädslor. Jag vill försöka igen så småningom, men hur kommer det att bli? Hur kommer graviditeten vara då? Vilken behandling kommer jag få och kommer det att gå? Svaren jag får föder nya frågor hela tiden känns det som. Jobbigt som fan. Saknaden efter lillen finns dessutom där hela tiden. Det river och sliter i en hela tiden. Känner mig mer orolig nu än just efter händelsen. Man har fått landa i saker och man funderar och nya funderingar kommer hela tiden...

Ett positivt besked jag fick igår var i alla fall att hans aska ska få komma hit till Borgsjö Kyrka så småningom. Det känns i alla fall otroligt skönt att få honom nära, istället för att han ska spridas i Sköns Kyrkas minneslund som den vanliga gången är.

Han kommer hem!

 Kram

Igår var en riktig bottendag... Kom mig inte för nåt alls, visste inte om jag skulle sitta eller stå eller gå, eller bara gå och dra täcket över huvudet... fy, va jobbigt det är när det är så. Blev mest liggande på soffan och kollade på tv med mina funderingar och mitt tunga sinne.. Fy fasen.. Blir på nåt sätt lite arg över att detta ska behöva hända. Att man ska få behöva gå igenom detta. Nä, det var en jobbig dag igår. Saknaden var där också, så stak som den var igår har den inte varit förut. Även fast man inte fick ha honom hos sig så saknar man honom. Detta hör väl ihop med alla förväntningar och fantasier man hade, skulle jag tro. Vädret som var igår gjorde inte saken så mycket bättre heller, kanske det var vädret som såg till att man var så pass nere som man var.

Idag är dock vädret bättre. Hoppas att man inte kommer vara lika låg idag, trots att det känns rejält idag också...

Saknar...

Kram

Nu är det verkligen vår. Har varit ute med mina tankar och dikat smältvatten på gården... På nåt konstigt men skönt sätt var det rogivande. Vatten... den har ju den effekten. Även om det är smutsigt lervatten man har att göra med..

Har pratat med Läkarpraktiken idag. Ska få komma upp till H-sand och prata med vår läkare där den 10/5. Känns skönt att få komma och ställa lite frågor till en specialist. Kanske, bara kanske, så har han nåt "bra" att säga. Nåt mer än läkarna på sjukhuset. Har han det så är det ju bra, har han det inte så får vi acceptera det. Vi kollade möjligheten då i alla fall... Väntar nu på att kuratorn ska ringa. Vi har lite frågor som dykt upp till henne också. Hon ringde inte idag. Tror att hon sa att hon skulle vara på kurs idag, vi får hoppas att hon ringer imorgon istället.

Nä, nu ska jag ta och lägga mig i soffan med Gideon som kom hem idag. Har saknat honom. Nu är flocken komplett igen. Eller, nja... nästan i alla fall...

Kram

Denna blogg kommer antagligen bli väldigt fokuserad på lille Anton och mina tankar om det som hänt den sista tiden. Ett ventilationshål för mina tankar ett tag framöver.

Ni får stå ut med det, jag måste få det ur mig bara.

Jag fick inte nån tid med dig,

här på vår jord.

Men jag bar dig,

och längtade efter dig.

Vi fick se dig,

du otroligt vackra lilla varelse.

Det tackar vi för,

att vi fick den lilla stunden med dig.

Vi minns dig med värme och kärlek.

Men saknaden, den saknaden,

du lämnade efter dig..

Vi älskar dig.

Vad kommer det ifrån från första början?

Jag tror då inte det var Gud som kom på det begreppet.

Människan har nog kommit på det nån gång i tiden som nån slags tröst, kanske.

Finns rättvisan?

Inte i min värld i alla fall.

Vem bestämde att livet skulle vara rättvist?

Livet ÄR inte rättvist.

Det får vi nog alla ta och acceptera, tror jag.

Det är nog någon mening med allt, trots att man många gånger har väldigt svårt att se den.

Erfarenheter får man av allt som händer, och därav lärdom.

Men ändå, varför kunde det inte få vara bara LITE mer rättvist?

Jag älskar dig, mitt lilla pyre!

Jag vet inte hur han tänker många gånger, om han ens finns där. Hur ska man få veta hur han tänker? Hur tänkte han efter att vi i fem år försökt bli med barn och när det äntligen lyckas så tar han barnet ifrån oss. Varför?